The family gathers

Thomas setter seg ned i sofaen nærmest peisen. Nå ser han bare sliten ut igjen og han lener seg tilbake. Han fortjener ikke dette. Han har drept mennesker. Han er en simpel morder. Han løfter venstre hånd for å stryke seg over pannen før han ser på den lenge. Han mumler noe bittert.

Francis går och häller upp vin i de framställda glasen, ett med knapt hälften så mycket som de andra, innan han slår sig ned i soffan på ena sidan om Thomas. "I've missed you so badly, my love." tar han tillfället i akt att viska till Thomas medan Will är distraherad av annat och flickorna är i det andra rummet.

Fiona sätter sig på hans andra sida. Sträcker sig efter hans hand och ser forskande på honom. "What, darling?"

Ordene til Francis får ham til å ville gråte igjen. Han fortjener ikke kjærligheten. Så sukker han. "I can't play the piano anylonger..." De vet hvor viktig pianoet er for ham, hvor mye det har hjulpet ham å spille når krigstraumene har plaget ham.

Francis lägger handen på Thomas andra arm och kramar hans handlov lätt. "Perhaps you might not be quite as smooth at it as you used to be, but maybe you can relearn it?" säger han mjukt och kastar en oroad blick mot Fi.

Det hugger i hjärtat på Fiona. Hon smeker hans hand lätt. "I am so sorry, Thomas" mumlar hon. "But you are home, at least. You are here, with us".

Will beveger litt på seg. Farens oppførsel gjør ham usikker. Han ser på moren.
Thomas skjelver litt, men tvinger seg til å puste dypt og rolig. Slik dr. Rivers lærte ham en gang for over 20 år siden.

Connie och Cora kommer in i rummet arm i arm och slår sig ner. Connie bredvid Athine

"Hi girls" ler Fiona.

Hon är plötsligt mycket glad att dom kom. Vet plötsligt inte hur hon ska hantera detta. Hon har inte sett sin man på fyra år. Är det samma man som kommit hem? Det är det ju inte. Och hon är inte samma kvinna. Klumpen i halsen växer igen.

"Hi mum, sorry to keep you waiting. We just needed to talk something out" Connie trycker Cora's hand

"Did you get to finish your sister business?" Francis ser också bort mot dem när de kommer in. "Will, be a good lad and hand out the wine glasses so that we can have a toast to your father being home again." Han kramar Thomas arm igen, minns hur konstigt det var att komma hem, och hur bortkopplad man kunde känna sig.

Will er glad for noe å gjøre. Far oppfører seg rart, og hjemkomsten er ikke helt slik han forestilte seg. Far er jo en helt, hvorfor er han ikke glad? Når han gir glassene til søstrene ser han at Cora også er rar, og han ser spørrende på Connie. Er alle i ferd med på bli rare?

Thomas tar seg sammen og kremter. Han smiler svakt til Francis og Fiona som for å vise at det går bra. Snur seg mot de unge. Herregud, som de har forandret seg. Han kjenner dem ikke igjen. "Darlings," sier han hest. "It's been so long, and I know it must be strange to see me again. But I am so..." her brister stemmen litt. "So happy to see you again. I don't know where they will send me next. But let's enjoy this time together." Han hever glasset.

"And we are so happy to see you. Here, finally. I love you darling ". Fiona lyfter glaset också. "To us! All of us!"

To us!

"Just..." Thomas ser i gulvet. "Give me time... It takes time to adapt."

"To all of us." Francis kan inte låta bli att lägga handen mot Thomas rygg och stryka den ömt när han hör hans röst brista. "All the time you need, Thomas. We'll be here."

Fiona ser på honom med ett sorgset uttryck en kort sekund. Anpassa sig? Ja. En orolig känsla. Det gällde henne också. Inte för att han brukade ta så stor del i besluten kring daglig skötsel av gården. Eller bestämma över henne. Men hon var van att sköta sig själv nu. Sköta allt. "Of course we will give you time" säger hon lågt.

Thomas kysser Fiona på kinnet og klapper Francis på ryggen. Ser på barna. "Cora, why don't you tell me about school? How are you doing in Edinburgh?"

Cora är tyst, fundersam över allt som sker och som hon hört. Deras ömhet mot varandra gör att hon känner sig så ensam, här mitt i familjen

"What's the matter, dear?" frågar Francis när han märker hur Cora är ovanligt tyst och nedtonad.

Hon ser tveksam ut, kommer sen på att det är hon som är skådespelaren ibland dem och bränner av ett strålande leende. ”nothing. Just missing someone and ofcourse happy that…father is home” inte vara dramatisk, ite förstöra ikväll.

Francis ser inte helt övertygad ut men tänker att de säkert kan talas vid senare, han hade ju ändå tänkt prata med henne som han lovat.

Sen vänder hom sig mot Thomas. ”All is well, school is lore of a challenge since my new professor started, finally Im not bored. And I get these amazing drawings and advices from Connie. We had a schoolsance last weekend that was really funny”

Den nye professoren... Thomas blir urolig. Men nei, ikke diskuter det nå. I stedet smiler han. Det er jo godt å se Cora igjen. "Wonderful, darling. You know I am very proud of you. I never was any good with numbers."