The arrival

Bilen som har hentet Thomas og Will fra togstasjonen kjører inn foran huset. Will har sett ivrig på faren hele reisen fra Harrow, og de har pratet hele tiden. Men nå som de kjører inn på gårdsplassen, blir Thomas stille og han ser ut vinduet med tårer i øynene.
Thomas har endret seg på årene siden familien sist så ham. Han er tynnere. Håret har blitt gråere, men huden er mørkebrun etter mange år i sterk sol. På det ene kinnet har han fått et langt sår. Den venstre hånden er bandasjert, men det er tydelig å se at lillefingeren og ringefingeren har blitt amputert rett over nederste fingerledd.
Når bilen stopper, hopper Will ivrig ut av bilen.
"Muuum," roper han. "Muuuum, he's here! Dad is here!" Thomas går langsomt ut av bilen og ser mot huset. Det føles så uvirkelig å være hjemme. Han klarer ikke helt å innse det. Det må være en drøm.

Ut från stallet kommer Connie springande, hon är mer solbränd och vildruffsig än innan kriget men hon ser lycklig ut. När hon kommer fram så slänger hon armarna om sin far och ger honom en stor kram.
"Pappa du är hemma!!!"

Synet av datteren får Thomas til å riste av seg tankene. Han lyser opp og omfavner henne hardt hardt. "My little girl," hvisker han. "My darling Connie." Mer klarer han ikke å si. Tårene renner nedover kinnene hans.

Connie kramar tillbaka hårt hårt. Hon luktar hö, häst och får.
"Jag har saknat dig så."
Athine stiger ut ur stallet men håller avstånd medan far och dotter återförenas.

Cora skrider ner för trappan, ser fadern och systern stå där och glömmer för ett ögonblick att hon är vuxen. ”Faaaar!” Ropar hon högt och rusar ner för trappan.

Connie öppnar upp kramen lite för att släppa in Cora men släpper inte taget om Thomas.

Thomas legger en arm rundt Cora også, og klemmer dem hardt. Kysser dem begge på hodet. "Jeg har savnet dere. Så, så mye!" Så trekker han seg litt tilbake og ser nøye på Cora. "Herregud, som du har vokst, jente."

"Hon har börjat sno mina kläder som varit kvar här," Connie ler retsamt mot sin syster. Hon tar ett steg tillbaka, Athine kommer fram och lägger en arm runt Connie's ländrygg.

Fiona kommer ut efter Cora. Blir stående på trappan, ser på Thomas och döttrarna. Tårarna börjar rinna, men ett stort leende sprider sig i ansiktet. Hon försöker få fram något, ropa hans namn, men rösten sviker henne. Är han verkligen hemma? Är det sant? -- Själv är hon också tunnare än sist han såg henne, har gått ner i vikt. Men klädd i en röd klänning han känner igen, dagen till ära. Hon bara ser på dem, lite till.

Cora gråter med när hon kramar sin far och sim syster. ”Så klart jag har, det är nått som går, alla min ålder har drabbats” försöker hon skoja samtidigt som ögonen lyser av kärlek.

Francis kommer ut precis efter Fiona. Som de andra är han också tunnare och tröttare och när han ser ut mot Thomas och barnen så blir han tårögd och måste harkla sig för att få fram rösten. "Han är verkligen hemma." Säger han hest, då han anar att hon tänker samma sak som han, och tar Fionas hand med ett leende så att han kan dra henne med sig bort till dem. "Kom så går vi och säger välkommen hem!"

Leende går hon med honom, steg för steg ökar farten lite. "Thomas " får hon fram till sist. "Thomas!!".

Thomas ler av Coras ord og stryker henne kjærlig over kinnet før han snur seg mot den unge, ukjente kvinnen. "You must be Aithne," smiler han og gir henne hånden. "I'm so happy to finally meet you."
Bevegelsene ved huset får ham til å snu seg. Synet av Francis og Fiona får øynene til å renne igjen. "My loves," hvisker han og skynder seg for å møtet dem. Omfavner dem begge. Det tar lang tid før han klarer å snakke, men til slutt: "I was so afraid. That I..." Han klarer ikke å fullføre. At han ikke skulle få se dem igjen.

Francis slår armarna hårt om Thomas och Fiona och lutar ansiktet mot Thomas så att han kan känna doften av honom. "Thomas... you're home..." viskar han till honom.

Athine tar Thomas hand
"That's me, it's an honour to finally meet you. Connie told me so much about you" de två kvinnorna delar en varm blick.
"Don't let me hold you up tho, I'm sure your family missed you terrible. We can talk more later"

Thomas sukker. Han vil ikke slippe taket i noen av dem. "Home..." svarer han svakt. Kan ikke helt tro på det.

Connie kommer fram och lägger handen på Thomas... ja vad hon nu får tag i.
"Shall we go inside and sit down?"

Francis lossar greppet först när Connie kommer fram och talar till dem. "Yes, you're right, Connie, your father must be tired so we should head inside." Även om han lossar kramen om Thomas har han svårt att slita blicken från honom eller helt släppa taget.

Cora ser på hur mor, far och Francis håller om varandra, det bränner till av saknad efter hennes speciella man och hon måste vända bort blicken ett kort tag, för att inte visa något. Sen ser hon på de tre igen och ögonen smalnar lite, ord jon hört, brev hon fått. Saker börjar falla på plats.

Thomas svelger og beveger seg langsomt inn til foajeen. Den kjente klangen av skrittene i det store rommet er det som til slutt overbeviser Thomas om at han ikke drømmer. Den lyden, kombinert med lukten av voksen som brukes til å polere gulvene, er noe som ikke kan gjenskapes av drømmer. Han stopper opp og ler lykkelig.
Plutselig høres bjeffing fra den åpne døren til biblioteket. Små poter kommer løpende inn til dem. En rød cocker spaniel hopper opp på Thomas. Han ser først overrasket ut, så ler han på nytt. "Tibby, old girl. Is that you?" Han setter seg ned og klapper favoritthunden sin lykkelig. Hun slikker ham i ansiktet til svar.

Connie ser Cora's ansikte går fram bredvid henne och säger tyst.
"I will answer any questions you have later, for now let's just be happy dad is home"

En rädsla mitt i saknaden och glädjen. Det var så länge sedan. Fiona ser på Thomas. Han ser så trött ut, så sliten. En klump i halsen. Hon sneglar på Francis. Frågar sig, som hon gjort så många gånger de senaste veckorna - hur mår han? Hon minns plötsligt så tydligt hur det var. Efter förra kriget. Hur han - försvann. Inte såg henne, anfallen han fick.

Cora skakar förvirrat på huvudet, mumlar. ”Mikey…looked at me, said Francis eyes” hon känner ett behov av att sitta ner.

Blicken från Fiona går inte obemärkt förbi och Francis ger henne en liten nickning som för att säga att de delar samma oro. Han följer Thomas med blicken och när han sätter sig och hälsar på Tibby så känns det så normalt att han inte kan låta bli att le en aning. Egentligen vill han inget hellre än att bara sätta sig och pyssla om Thomas och hans skador, kyssa honom tills det känns bättre.

"I know Cora, I know." Connie leder bort henne till ett avskilt hörn.
"I can tell you now, but it will be a lot. Do you feel that you can take it without throwing a hysterical fit like our dear brother?" Hon tittar sin syster rakt i ögonen.
"This is to be a happy occasion after all"